Bevis.
Det är konstigt. Innan jag ger mig ut på en löptur, har jag en tanke om hur jag ska springa den. Om det ska gå i intervaller. Snabbt. Långsamt. På tid. Eller som idag. På känsla.
Efter en stund vaknar alltid tävlingsmänniskan i mig. Orkar du inte lite till? Ska du verkligen gå? Lite snabbare kan du väl?
Idag hade jag bestämt att jag skulle avverka 6 km. Först gå 1 km. Sen springa 2 km. Sen gå 1 km. Sen springa snabbare 2 km. Men jag fick verkligen tvinga mig själv till att börja gå efter de 2 första km. Allt bara för att jag alltid måste tvinga mig själv till att göra liiiite mer.
Men det handlade inte om att bevisa något under rundan idag. Det handlade om att njuta. När ska jag lära mig det? Att jag inte alltid behöver ta ut mig. Att det är okej att göra det som man har satt upp som mål och vara nöjd.
Jag blir trött på mig själv. Vad försöker jag bevisa? Att jag kan? För det vet jag nämligen redan.
Oj, det blev ett långt inlägg. jaja. Lite tankar som kom upp i huvudet under rundan bara ...
Efter en stund vaknar alltid tävlingsmänniskan i mig. Orkar du inte lite till? Ska du verkligen gå? Lite snabbare kan du väl?
Idag hade jag bestämt att jag skulle avverka 6 km. Först gå 1 km. Sen springa 2 km. Sen gå 1 km. Sen springa snabbare 2 km. Men jag fick verkligen tvinga mig själv till att börja gå efter de 2 första km. Allt bara för att jag alltid måste tvinga mig själv till att göra liiiite mer.
Men det handlade inte om att bevisa något under rundan idag. Det handlade om att njuta. När ska jag lära mig det? Att jag inte alltid behöver ta ut mig. Att det är okej att göra det som man har satt upp som mål och vara nöjd.
Jag blir trött på mig själv. Vad försöker jag bevisa? Att jag kan? För det vet jag nämligen redan.
Oj, det blev ett långt inlägg. jaja. Lite tankar som kom upp i huvudet under rundan bara ...
Kommentarer
Trackback
