jagnjuteravlivet

Idag är en sån dag. Orkar inget, vill inget. En sån dag som kommer efter en natt med för lite sömn. Jag vet. Det är mitt egna fel att det blir minus på sömnkontot. Ett sånt minus som inte går att ta igen med komptimmar, ingen övertid hjälper. Jag gör likadant varje kväll. Alfons Robertar. Alfons Robert, det kallade jag Alfons Åberg när jag var liten. Jag ska bara. Hänga upp tvätten, tömma diskmaskinen, starta diskmaskinen, torka Tages plats i köket. Den platsen jag torkar 10 gånger om dagen. Intorkad majskrok. Leverpastej smörgås från i måndags. Barnmat spacklat på hela bordsbenet. Sen. Sen ska jag duscha, äta och efter det. Då ska jag ta mig tid till mig själv. Kanske slå på stort och raka benen, innan det behövs en skogsavverkningsmaskin för ändamålet. Och vid den tidpunkten måste jag säkerligen söka tillstånd hos länsstyrelsen, för då lär det vara urskog på benen. Kanske plocka ögonbrynet. Jo, det är sant. Väntar jag tillräckligt tålmodigt så växer de ihop. Smidigt då behöver jag inte plocka båda. Det räcker att jag plockar mitt enda ögonbryn.

Satt nyss och pinkade. Sådär ifred som jag bara får göra när Tage sover. Då slog det mig. Nej. Jag säger nej och nu är det nog. Här ska prioriteras om. Nu är det jag. Mammor är också människor. Ikväll gör jag tvärtom. Tar räkmackan och vinglaset först. Sen får vi se. Känner jag för att plocka upp biltemakatalogen ur duschen så gör jag det, annars får den ligga där. Kanske skulle para mina egna strumpor. Det noterade jag också medans jag klarsynt satt och pinkade. En färg på varje fot. Väldigt chict och casual. Lite pippi långstrump. Men jag är nog en riktig Svensson. Trivs bäst med jämna strumpor. Udda är till för sånna som inte bryr sig. Jag bryr mig. Mår bra av att ha städat och irodning. Skulle nog vilja vara en sån mamma som inte bryr sig. "Hoppsan! Här kommer mitt gossebarn utan byxor. Som det kan bli! Jaja! Vi älskar varndra i våran familj. Utan byxor eller med." Men nej. Sån är inte jag. Jag är den som sitter med fötterna instoppade inunder mig på sångstunden. Så de andra mammorna inte ska se den delen av Rullgardina som bor i mig. Jag önskar jag kunde släppa fram hela henne. Inte bry mig. Det kanske kommer med åldern?

Oj, vilket allvarligt inlägg tänker du nu, som är van att läsa om kakbak och höns. Men detta är också jag. I fortsättningen ska jag skriva om detta också. För att det hjälper mig. Kanske hjälper det andra? Jag vet att när jag pratar med mina vänner. De fina mina. Så hjälper det mig. Igenkänningsfaktorn. De klappar mig på axeln och säger. Du är en människa. En människa som har blivit mamma. En del av dig försvann kanske under bajsblöjor och snorsugar. Men du kommer fram igen. Ge det tid. Tid är det enda du har. Ta tiden och gå hand i hand. Så kommer du snart fram igen.

KRAM